Völvan – vikingatidens mäktiga medium

Av Kari Flaata Halling

I vikingatiden var kvinnor, kallade völvor, de främsta religiösa tolkarna, och de ägnade sig åt spådom och sejd (en samlingsbeteckning för kunskaper och tekniker som ligger i gränslandet mellan religion och magi). Ordet «sejd» betyder egentligen trolldom och att gå in i trans. Enligt den isländska litteraturen var detta huvudsakligen vad völvorna hade för uppgift att utföra. Det mest kända exemplet på en völvas spådom är eddadikten «Voluspå» (völvans spådom).

En völva var oftast en äldre kvinna som var frigjord från starka familjeband, som normalt definierade kvinnornas plats i släktgemenskapen. Völvan var omvandrande och kunde kallas in vid krissituationer. Ofta blev hon åtföljd av en stor skara unga människor när hon ägnade sig åt sejd. Hon hade stor auktoritet och tog ut gott betalt för sina spådomstjänster.

«Odin och Völvan» (1895) av Lorenz Frølich. Illustration: Wikipedia

Sejdmän
Vad är då skillnaden mellan att utöva magi och att utöva sejd? I magin är det teknikerna själva som har verkan. Det handlar om handlingar som i sig själva är så kraftfulla att de verkar utan gudarnas hjälp. Det är en mycket kraftfull kunskap som kunde ge en människa makt över liv och död. Den som utövade sejd kunde ta vettet ifrån folk och tillfoga dem alla möjliga olyckor. Men kunskaperna kunde också användas positivt. Den sejdande kunde se allt som var dolt, i det förflutna och framtiden, lugna hav och stormar och hitta förlorade föremål. Naturligt nog blev völvan både fruktad och respekterad för denna kunskap.

Allt låg i völvornas händer. Det var deras viktiga uppgift att både tolka och se in i framtiden. Folk önskade krigslycka, rikligt med fisk i garnet, god vind ute på havet och lycka i kärlek, vilket i sin tur medförde en önskan om friska och starka barn.

En man kunde också ägna sig åt sejd, men han åtnjöt inte samma respekt som völvan. Sejd betraktades främst som en kvinnlig aktivitet. En sejdman kunde anklagas för «egri» (homosexualitet), något som vikingarna ansåg vara mycket skamligt. Sagan berättar att en av Harald Hårfagres söner med samkvinna Snöfrid var sejdman. Kungen lät honom brännas inne på Hadeland, tillsammans med en hel skara sejdmän. Ändå lärde sig Odin sejd från gudinnan Freja. Detta visar att Odin överskred alla gränser, även de striktaste sociala normerna. 

Klädseln
Det finns en del berättelser om völvans klädsel. I Erik Raudes saga från omkring år 1000 finner vi en beskrivning av trollkvinnan och völvan Torbjørg. Hon bodde längst söderut i Austerbygden på Grönland. På vintern reste hon runt på gårdarna och spådde framtiden och ödet för folket. Sedan kom ett stort elände på Grönland. Det blev lite fiske och fångst, och några män försvann för alltid. Den stora bonden på Herjolfsnes sände bud på völvan. Hon blev hälsad med vördnad och satt i högsetet på gården med kuddar fyllda med hönsfjädrar att sitta på. En man vid namn Torkel förde henne till bords. Det var kokt gröt av komjölk, och en rätt med hjärtan från alla sorters djur som fanns på gården. Völvan hade en mässingssked, en kniv med tandskaft och en dubbel behållare i koppar där spetsen var bruten.

Völvan var klädd i en mörkblå kappa att snöra kring halsen, prydd med stenar från överst till nederst. Om halsen hade hon glaspärlor, på huvudet en svart lammskinnshuva, som invändigt var fodrad med vitt kattskinn. I ena handen höll hon en stav med en knapp av mässing. Runt knappen var det inlagda stenar. Om midjan hade hon ett slitet bälte, och i det hängde en stor påse där hon förvarade de häxredskap hon behövde för sin spådom. På fötterna hade hon lodna kalvskinnsskor med långa snörband, för att hålla dem på plats runt foten. Snörbanden slutade i stora tennknappar. På händerna hade hon kattskinnshandskar som invändigt var vita och lodna.

I samband med kristnandet av Norge blev en grupp sejdmän bundna på ett skär av kung Olav Tryggvason, och hade bara huvudet ovanför vattnet vid lågvatten. Illustration: Wikipedia

Sejdseransen
Völvan skulle övernatta på gården. Nästa dag kunde själva sejdseransen sätta igång. För att utföra detta behövde völvan olika hjälpmedel. Först placerade hon sig på en sejdberg, en slags uppbyggd höjd, och en skara unga kvinnor formade en ring runt henne. Kvinnorna framförde speciella sånger som lockade till sig de krafter som völvan önskade komma i kontakt med.

Sejden har många drag som påminner om shamanism. Völvorna kunde också använda trumma, något som bland annat är känt från den samiska shamanismen med användning av runbommen. Liksom den samiska joiken är sången, som tidigare nämnts från sejdseransen på Grönland, ett av elementen för att uppnå extas. Den är nödvändig för att själen ska kunna ge sig ut på resor och få reda på saker som annars är dolda. I den nordiska mytologin kallas denna typ av sång «galdrar». Det kallas att «gala galdrar», där ett av verktygen är upprepning, bestämda formler och fraser som repeteras så att sången får en suggestiv effekt.

Vidare ber völvan om bistånd för att få igång trolldomen. Hon behöver någon som kan ordena i ett kvad som heter «Vardlokur», vilket hörde till sejden. Det visar sig att den vackra Gudrid kan detta kvad. Även om hon är kristen säger hon ja till att recitera kvadet. Völvan får nu kraft att se hemliga saker. Hon spår att eländet kommer att vara över när våren kommer, och att den olycka som har drabbat byn kommer att vara över snabbare än man anar.

Fruktbarhetsgudinnan Freja, målning av J. Doyle Penrose, ca. 1913.

Valkyriernas ledare
Den magiska stav som völvorna alltid bar med sig anses bland annat påverka krigets utgång, därför är det inte svårt att förstå hur viktiga völvorna var under vikingatiden, då det ena kriget ersatte det andra.

Idag är det lätt att tänka sig att völvan alltid hade fredliga avsikter, eftersom hon var kvinna, men så var inte alltid fallet. På grund av sina starka förmågor utövade völvorna stor politisk och militär makt. Ingen gav sig ut i kriget utan att ha rådfrågat völvorna, som var tidens mäktiga medier.

Den idag mest kända spådande kvinnan från den germanska krigsaristokratin hette Veleda, som var högt respekterad och ansågs nästan ha gudomliga egenskaper. Veleda levde i södra Europa och ansågs spela en viktig roll i ett krig mot de romerska legionerna år 69 efter Kristus.

Men tillbaka till den nordiska völvan, som också framställs som en omvandrande spåkvinna som säljer sina tjänster till krigsaristokraterna. Freja är känd som fruktbarhetens gudinna i den nordiska mytologin, men var också valkyriernens ledare. En valkyrie var ett kvinnligt andeväsen som stridde på slagfältet i Midgård och som också utvalde vilka av krigarna som skulle dö på slagfältet.

Föremål från en völvas grav i Köpingsvik, Öland: Bl.a. en järnstav med bronsornament, en kanna från Persien eller Centralasien, och en bronsgryta från Väst-Europa. Liket var iklädd björnpäls och var begravet i en skeppsgrav, som innehöll offerdjur och människor. Fyndet är idag utställt på det svenska Nationalmuseum i Stockholm. Foto: Berig

Två varianter
Völvorna blev ofta begravda med sin stav. Man har också funnit saker som man tror kommer från datidens vävstolar. Det tyder på att vävkonsten kunde användas i magins tjänst, och att detta kunde utnyttjas vid krigshandlingar. Man tror med andra ord att völvorna både hanterade besvärjelser som påverkade sjukdomar och kunde förutsäga utgången av kriget på slagfältet.

Fynd från vikingagravar vittnar om att kvinnorna hade en stark position i samhället. De hade arvsrätt, och barnen ärvde moderns namn. Kvinnorna ägde både gårdar och gods, och de var tidens kulturbärare som förde släktens historia vidare.

Man kan också säga att kvinnorna var med och utvecklade berättarkonsten. De diktade dikter och magiska andebesvärjelser. Inte konstigt att de då ofta användes som rådgivare och kultledare inom makteliten.

Enligt litterära källor, som vanligtvis är isländska, finns det ändå vissa berättelser som visar att völvorna kunde vara omvandrande, fattiga trolldomskvinnor, dåligt ställda bland folk flest. Men detta är nog undantagen! Generellt sett ansågs völvorna vara läkekunniga, synska och magiskt framstående. Völvan är och förblir vikingatidens viktigaste medium.